Igår var det dags för ultraljud nr 2 (eller tre om man räknar med att vi fick göra om det första). Den här gången var vi på en klinik i Messina för att göra det, hos en läkare som vår gynekolog rekommenderat.På det här ultraljudet så mäter man i stort sett allt på bebisen, från höftben till njurar, för att kolla om allt är okej.
När det är två så kallas bebisarna för foster 1 och foster 2. Foster 1 är bebisen som ligger längst ner.
Foster 1 är enligt tillväxtkurvan 1 vecka mindre än foster 2 och väger 104 gram mindre, vilket är helt normalt och ingenting att oroa sig för. Alla värden och mått var normala och likaså hjärtslagen. Vad det är för kön fick vi inte reda på. Han eller hon ville inte visa sig.
Foster 2 är en flicka som heter Matilde. Även Matilde hade helt normala mått för sin ålder och hjärtrytmen var bra. Det kan eventuellt vara så att hon kommer att ha ett litet handikapp som innebär att hon kommer att ha det lite svårt med motoriken, att det tar lite längre tid innan hon lär sig sitta, stå och gå och så vidare, men det är inget vi vet säkert förräns om en månad, när vi gör nästa ultraljud och man kan se lite bättre.
Man kan om man vill gå till en specialist för att få klara besked, men eftersom det inte går att göra något åt det OM det nu är så, så har vi tillsammans med gynekologen bestämt att vi väntar en månad och ser hur det ser ut då.
Vi är inte oroliga, för det kan mycket väl vara så att det inte är något alls, och om det är något så är det ändå ett ganska lindrigt handikapp. Vi har dock bestämt oss för att inte berätta det för Peppes familj och våra vänner här på ön, för OM det är så så vill vi inte att hon ska behandlas annorlunda än sitt syskon, vilket det lätt blir om andra vet om det. Det är ju i så fall inget som kommer att märkas förrän tvillingarna är omkring året och vi vill inte att hon ska "diskrimineras". Det var faktiskt Peppe som tänkte på det, och jag håller med. Det blir nog väldigt lätt så annars.
