söndag 30 oktober 2011

Den 27:e okt. Födda: Clara & Matilde

Den 27:e oktober 2011 blev en mardrömsdag. En mardrömsdag som slutade med att en dröm blev sann, men egentligen började det redan på kvällen den 26:e.

Nyfödd Matilde

Vid 18-tiden på onsdagskvällen var det dags för en kontroll av bebisarna genom CTG (tror jag det heter på svenska, när man har 2 band runt magen som registrerar barnens hjärtan och eventuella sammandragningar). Barnmorskan sa att det såg bra ut och gick vidare med sin lilla maskin till nästa tjockismage...
Två timmar senare blev jag nerkallad till förlossningen för att göra om det, men ingen talade om varför. Efter nästan 2 timmar kommer jourhavande doktor in och talar om att Matildes hjärta slog alldeles för jämt, att det borde finnas aktivitetstoppar då och då... Men att inget skulle göras just nu, utan man skulle kolla igen direkt på morgonen dagen efter...

Jag fick se flickorna för första gången när dom var 2 dagar gamla

På förmiddagen torsdagen den 27:e gjordes således ett nytt CTG och resultatet var detsamma som kvällen innan, så efter någon timme blev jag kallad till ultraljud för att kontrollera hjärtan och blodflöden. Det såg inte riktigt bra ut, så läkaren sa att dom skulle diskutera med dom andra läkarna och överläkaren om vad som skulle göras, och sa till mig att gå tillbaka till rummet så skulle dom komma med besked snart.

Fem minuter senare kommer läkaren inspringandes och säger till mig att jag inte får äta eller dricka, eftersom man inte vet om det blir förlossning eller ej. Efter 3 timmar kommer en sköterska in och frågar om jag vet vart min journal tagit vägen, för dom kan inte hitta den?

Det blev en lång och jobbig väntan på att få reda på vad som skulle hända...

Strax innan 15.00 kommer en annan läkare in och pratar med mig. Hon säger att det för tillfället inte är akut, men det vill vi inte att det ska bli heller. Problemet är att här på sjukhuset finns inga lediga kuvöser, så vi har två alternativ. Antingen flyttar vi dig med helikopter till Ragusa och du föder där, eller så föder du här och sen flyttas flickorna direkt till Ragusa, som är det enda stället på hela Sicilien som för tillfället har plats för 2 prematurer. Det bästa för flickorna är om dom reser inne i magen, det är säkrare för dom. Hur vill du göra?

Ganska dum fråga tycker jag, så det var bara att sätta igång att packa. Eftersom besökstiden börjar kl 15 kom Peppe precis efter att läkaren gått och han blev såklart lika chockad han...
Allt gick väldigt snabbt. Redan efter 40 minuter kom dom och hämtade mig till helikoptern och Peppe fick ta alla saker och påbörja den långa resan till Ragusa i bil.

I helikoptern hade dom bara en bår utan ben, som dom lade ner på marken. Det är inte särskilt lätt att komma ner till marken på ett smidigt sätt när man har stor tjockismage, så till slut fick jag ta mig in i helikoptern med hjälp av en stege... Men allvarligt?? Hur gör dom om patienten inte kan röra sig?
Det var en gammal helikopter och vädret var inte det bästa, så det blev en otroligt skakig färd och det vibrerade så mycket att jag tänkte att nu blir bebisarna utskakade av sig själva, och födda här i helikoptern...

Resan tog drygt en halvtimme men det finns ingen helikopterplatta på sjukhuset i Ragusa, så vi landade på ett annat ställe och sen blev det ungefär en kvarts resa i ambulans på det. Väl framme på sjukhuset satte man igång med förberedelserna direkt och ganska snart befann jag mig i operationssalen och fick epidural lagd.

Clara 2 dagar gammal

Strax efter att jag fått epidural blev det akut läge i en annan sal, så alla utom narkosläkaren försvann i 20-30 minuter... Sen blir allt lite småsuddigt sådär.. Läkarna och sköterskorna kommer tillbaka och sätter igång med snittet. Det känns grymt obehagligt men gör inte ont. Efter ett tag hör jag svaga bebisskrik och efter ytterligare en stund säger läkaren att båda är födda. Jag frågar om dom lever och får till svar: Just nu i alla fall...

När båda barnen är ute och läkaren ska börja sy ihop allt börjar det göra ont. Epiduralen börjar släppa eftersom det tog ganska lång tid innan man satte igång efter att bedövningen satts. Tack och lov var narkosläkaren som hela tiden satt vid mitt huvud väldigt lugn och fin och gjorde allt vad han kunde för att hålla mig vid gott mod och för att jag skulle må så bra som möjligt genom att ge mig lustgas.

När allt äntligen är över blir jag flyttad till ett observationsrum där Peppe också får vara. I det läget visste vi bara att flickorna levde, men inte mådde bra alls. Efter ett tag blev jag flyttad till avdelningen och Peppe kunde gå till prematuravdelningen för att få reda på mer.
Flickorna mådde inte särskilt bra och man kunde inte säga mycket ännu om hur det skulle bli, men Peppe fick i alla fall se dom och ta några bilder som han kunde visa mig.

Det tog två dagar innan jag lyckades ta mig upp ur sängen och bli skjutsad i rullstol för att titta på våra flickor.

33 veckor och fyra dagar fick dom bo kvar i magen.

tisdag 25 oktober 2011

Snart dags....

Igår gjordes ett nytt ultraljud med flussometria och läkaren sa att bebisarna kommer att födas med planerat kejsarsnitt antingen i slutet av den här veckan eller i början av nästa vecka.
Det blir då antingen slutet av vecka 33 eller början av vecka 34.
På ett sätt känns det lite tidigt, samtidigt som jag verkligen längtar tills den här graviditeten är över, för det har varit en mardröm mer eller mindre från första dagen.

Han säger att läget inte har försämrats, men antagligen ökar risken att något händer med Matildes hjärta ju mer tid som passerar, och då vågar dom inte vänta för länge.


onsdag 19 oktober 2011

Om en vecka?


Idag var det dags för "flussometria" igen. Det är en undersökning med ultraljud där dom kollar bebisarnas hjärtan och blodflöden, och då framför allt Matildes eftersom hennes hjärta jobbar hårdare.
Förra veckan pratades det om ytterligare 3, kanske till och med 4 veckor i magen men idag hade den tiden förkortats avsevärt, för doktorn sa:
-Jag hoppas att vi inte behöver ta ut dom ännu på en vecka/10 dagar.

Vilket jag uppfattar som att det inte är riktigt så stabilt som det varit längre, och att det finns risk att vi blir föräldrar lite när som helst nu.....

Sen kan man aldrig riktigt veta, det gäller ju alltid den där balansen mellan antalet veckor och risken att ha kvar dom i magen, men just nu såg det tydligen ut som att det närmar sig lite fortare än vad han hade tänkt och hoppats på.

Nåja, den som lever får se....

fredag 14 oktober 2011

Inte ett gram...

Igår var det dags för ultraljud igen och det var inte så upplyftande... Klara har vuxit ungefär 300 gram igen så nu väger hon 1 kg och 800 gram. Matilde däremot har inte gått upp ett endaste gram på 2 veckor och väger fortfarande 900 gram, nästan 1 kg mindre.
Det finns inget man kan göra mer än att hoppas att situationen inte försämras ytterligare inom dom närmaste 3 veckorna eftersom det skulle vara väldigt riskfyllt att tvingas ta ut dom just nu. Imorgon kompletterar vi 32 veckor och fram till vecka 35 räknas det som kritisk period...

Hjärtljuden och blodflödet var ganska stabilt fortfarande, men det kan som sagt ändras väldigt snabbt, särskilt som Matilde inte har vuxit något och hennes hjärta måste arbeta hårdare....

söndag 2 oktober 2011

Tillväxt

Igår gjordes ett nytt ultraljud för att kontrollera Matildes och Klaras hjärtan och blodflöden. Läget är fortfarande stabilt och båda två har gått upp 300 gram så nu väger Matilde 900 gram och Klara 1500 gram. Matilde är i alla fall inte bara hälften så stor längre vilket känns bra.

Varje dag kontrolleras tjejernas hjärtrytm både morgon och kväll. Om Matildes rytm plötsligt blir långsammare eller snabbare vet man att något börjar vara galet och man kan vidta åtgärder. Läkaren säger att det kan ske från en dag till en annan, så helt lugn känner jag mig inte trots täta kontroller, men jsälvklart mycket lugnare än om jag hade varit hemma.

Jag är fortfarande under utredning för att se om jag har graviditetsdiabetes. Det mäts både före och efter måltider samt vid midnatt och jag får insulin 3 gånger om dagen.

Just nu delar jag rum med en typ 50-årig kvinna med en grym hosta och hennes bebis samt en tjej som är i vecka 24 och har sammandragningar (som kanske inte är det, utan kanske beror på att hon inte varit på dass på ett tag)....