onsdag 9 november 2011

Flytt

Nu när jag inte är gravid längre, och när tredje gången gillt inte längre är en undran men ett faktum, så har jag bestämt mig för att slå ihop den här bloggen med min vanliga blogg, livet på citronodlingen.

Där hittar ni från och med nu alla inlägg som handlar om Matilde och Clara. Idag har jag skrivit om att Clara har fått flytta ut från intensiven!

söndag 6 november 2011

Längsta lördagen någonsin?

Igår var nog en av dom längsta dagarna i mitt liv tror jag...
Ute regnade till och från hela dagen, så vi var inte särskilt lockade av att gå ut, och inne på intensiven hade man en nödsituation med ett annat barn, så det var inte möjligt att komma in och hälsa på Clara och Matilde på hela dagen. Först sent på kvällen kunde vi komma in en stund. Strax efter att vi hade gått in kom föräldrarna till ett annat tvillingpar, födda 2 dagar efter våra flickor, men redan i vecka 24. Deras flickor mår inte alls bra, och vi kände att vi borde låta dom komma in istället (bara ett par föräldrar får vistas där inne åt gången).

Matilde är den enda på hela avdelningen som har fått napp och som bäddas ner under lakan. Det är väl för att hon skriker mindre då ;o)

Clara verkar mest sova det lilla livet...

fredag 4 november 2011

8 dagar gamla

Tidigt i morse satte vi oss i bilen för att göra den 2 timmar långa resan till Ragusa och flickorna.
Under förmiddagen ordnade vi med en del praktiska detaljer, som att prata med överläkaren och få såret efter kejsarsnittet kontrollerat.
Överläkaren är en mycket bra person som fixar och donar och idag fixade han så att vi fick tillgång till ett anhörigrum här på sjukhuset över helgen, så vi stannar i alla fall till måndag morgon, sen får vi se hur situationen ser ut efter det, om vi åker hem en sväng eller om vi stannar kvar.

Båda ligger fortfarande kvar på intensiven och på förmiddagen har dom fått sin fjärde blodtransfusion. Det är något problem med vita blodkroppar, och man misstänker att deras blod kommit in i mitt blodomlopp via moderkakan och där attackerats av mitt immunförsvar, så att när det sedan gick in i deras kroppar igen var en "fiende" och blev attackerat där också. Jag har lämnat blodprov idag som ska skickas iväg till ett laboratorium på måndag. Tyvärr pratar överläkaren ganska mycket i medicinska termer så jag är inte säker på att jag har fattat det där rätt, men jag tror att det var så han sa i alla fall.

Efter lunch fick vi komma in och kika på flickorna och lite senare ikväll ska vi gå dit igen och se om vi får komma in en sväng till.

Clara sov sött när vi var där.

Matilde däremot bara grät och grät, och det gjorde vi också. Så jobbigt att inte ens kunna klappa lite på henne!

onsdag 2 november 2011

Första fyra dagarna

Dom första fyra dagarna är inte så klara i mitt huvud, eller åtminstone inte dom 2 första... Jag var ganska medtagen och har till exempel bara ett svagt minne av att svärmor och svägerska kom till sjukhuset samma kväll som flickorna föddes.
På det här sjukhuset är dom inte så hårda med besökstider som dom är i Catania, och Peppe fick faktiskt vara kvar hos mig över natten så länge det var okej med den andra tjejen som låg i samma rum, det var verkligen guld värt. Han åkte hem och sov hemma tredje natten, men resten av tiden har stackarn sovit på en stol bredvid min säng.
På dagarna sprang han fram och tillbaka mellan mig och tjejerna, vilket var skönt för då fick jag ju hela tiden information om vad som hände, och fick i alla fall se bilder på dom. Att ta sig ur sängen och sätta sig i en rullstol för att bli skjutsad till prematuravdelningen var liksom inte att tänka på första dagen.
Det var först på kvällen den andra dagen som jag orkade ta mig upp och kunde åka och titta på dom. Det blev många tårar när det äntligen blev av.

I måndags ansågs jag tillräckligt pigg för att skrivas ut och det blev en väldigt lång och ansträngande dag, så ansträngande att jag grät av smärta och trötthet innan jag till slut kom i säng här hemma.
Vi blev kvar ganska länge på prematuravdelningen innan vi åkte. Pratade länge med överläkaren och var och tittade på flickorna en sista gång. Innan vi åkte fick jag klappa Matilde, det var både fantastiskt och lite läskigt. Peppe vågade inte, han tycker det är lite läskigt med alla slangar och maskiner.

Resan var jobbig, det tar drygt 2 timmar och första halvan av den tiden är på dåliga vägar. Vi var inte hemma förräns vid 5 på eftermiddagen. Vid sju åkte vi till svärmor som hade gjort lasagne. Det var både skönt och jobbigt. Jobbigt för att jag var helt slut, men skönt för vi slapp fixa något själva. Ingen har ju varit hemma på ett tag så det ekade ganska tomt i kylen och ingen hade väl någon direkt lust att varken handla eller laga mat.

Nu har jag sovit i min egen säng 2 nätter och känner mig mycket piggare. Idag börjar jag packa upp och packa om eftersom vi åker tillbaka imorgon eller på fredag.
Det verkar som att Clara får komma ut från intensivvårdsavdelningen om några dagar och då måste jag vara där hela tiden för att mata och sköta om henne. Matilde blir nog kvar på intensiven ett bra tag ännu, hon har mycket att kämpa emot fortfarande, bland annat problem med hjärta och en lunga.

Filmerna är från i måndags, när flickorna var 4 dagar gamla




söndag 30 oktober 2011

Den 27:e okt. Födda: Clara & Matilde

Den 27:e oktober 2011 blev en mardrömsdag. En mardrömsdag som slutade med att en dröm blev sann, men egentligen började det redan på kvällen den 26:e.

Nyfödd Matilde

Vid 18-tiden på onsdagskvällen var det dags för en kontroll av bebisarna genom CTG (tror jag det heter på svenska, när man har 2 band runt magen som registrerar barnens hjärtan och eventuella sammandragningar). Barnmorskan sa att det såg bra ut och gick vidare med sin lilla maskin till nästa tjockismage...
Två timmar senare blev jag nerkallad till förlossningen för att göra om det, men ingen talade om varför. Efter nästan 2 timmar kommer jourhavande doktor in och talar om att Matildes hjärta slog alldeles för jämt, att det borde finnas aktivitetstoppar då och då... Men att inget skulle göras just nu, utan man skulle kolla igen direkt på morgonen dagen efter...

Jag fick se flickorna för första gången när dom var 2 dagar gamla

På förmiddagen torsdagen den 27:e gjordes således ett nytt CTG och resultatet var detsamma som kvällen innan, så efter någon timme blev jag kallad till ultraljud för att kontrollera hjärtan och blodflöden. Det såg inte riktigt bra ut, så läkaren sa att dom skulle diskutera med dom andra läkarna och överläkaren om vad som skulle göras, och sa till mig att gå tillbaka till rummet så skulle dom komma med besked snart.

Fem minuter senare kommer läkaren inspringandes och säger till mig att jag inte får äta eller dricka, eftersom man inte vet om det blir förlossning eller ej. Efter 3 timmar kommer en sköterska in och frågar om jag vet vart min journal tagit vägen, för dom kan inte hitta den?

Det blev en lång och jobbig väntan på att få reda på vad som skulle hända...

Strax innan 15.00 kommer en annan läkare in och pratar med mig. Hon säger att det för tillfället inte är akut, men det vill vi inte att det ska bli heller. Problemet är att här på sjukhuset finns inga lediga kuvöser, så vi har två alternativ. Antingen flyttar vi dig med helikopter till Ragusa och du föder där, eller så föder du här och sen flyttas flickorna direkt till Ragusa, som är det enda stället på hela Sicilien som för tillfället har plats för 2 prematurer. Det bästa för flickorna är om dom reser inne i magen, det är säkrare för dom. Hur vill du göra?

Ganska dum fråga tycker jag, så det var bara att sätta igång att packa. Eftersom besökstiden börjar kl 15 kom Peppe precis efter att läkaren gått och han blev såklart lika chockad han...
Allt gick väldigt snabbt. Redan efter 40 minuter kom dom och hämtade mig till helikoptern och Peppe fick ta alla saker och påbörja den långa resan till Ragusa i bil.

I helikoptern hade dom bara en bår utan ben, som dom lade ner på marken. Det är inte särskilt lätt att komma ner till marken på ett smidigt sätt när man har stor tjockismage, så till slut fick jag ta mig in i helikoptern med hjälp av en stege... Men allvarligt?? Hur gör dom om patienten inte kan röra sig?
Det var en gammal helikopter och vädret var inte det bästa, så det blev en otroligt skakig färd och det vibrerade så mycket att jag tänkte att nu blir bebisarna utskakade av sig själva, och födda här i helikoptern...

Resan tog drygt en halvtimme men det finns ingen helikopterplatta på sjukhuset i Ragusa, så vi landade på ett annat ställe och sen blev det ungefär en kvarts resa i ambulans på det. Väl framme på sjukhuset satte man igång med förberedelserna direkt och ganska snart befann jag mig i operationssalen och fick epidural lagd.

Clara 2 dagar gammal

Strax efter att jag fått epidural blev det akut läge i en annan sal, så alla utom narkosläkaren försvann i 20-30 minuter... Sen blir allt lite småsuddigt sådär.. Läkarna och sköterskorna kommer tillbaka och sätter igång med snittet. Det känns grymt obehagligt men gör inte ont. Efter ett tag hör jag svaga bebisskrik och efter ytterligare en stund säger läkaren att båda är födda. Jag frågar om dom lever och får till svar: Just nu i alla fall...

När båda barnen är ute och läkaren ska börja sy ihop allt börjar det göra ont. Epiduralen börjar släppa eftersom det tog ganska lång tid innan man satte igång efter att bedövningen satts. Tack och lov var narkosläkaren som hela tiden satt vid mitt huvud väldigt lugn och fin och gjorde allt vad han kunde för att hålla mig vid gott mod och för att jag skulle må så bra som möjligt genom att ge mig lustgas.

När allt äntligen är över blir jag flyttad till ett observationsrum där Peppe också får vara. I det läget visste vi bara att flickorna levde, men inte mådde bra alls. Efter ett tag blev jag flyttad till avdelningen och Peppe kunde gå till prematuravdelningen för att få reda på mer.
Flickorna mådde inte särskilt bra och man kunde inte säga mycket ännu om hur det skulle bli, men Peppe fick i alla fall se dom och ta några bilder som han kunde visa mig.

Det tog två dagar innan jag lyckades ta mig upp ur sängen och bli skjutsad i rullstol för att titta på våra flickor.

33 veckor och fyra dagar fick dom bo kvar i magen.

tisdag 25 oktober 2011

Snart dags....

Igår gjordes ett nytt ultraljud med flussometria och läkaren sa att bebisarna kommer att födas med planerat kejsarsnitt antingen i slutet av den här veckan eller i början av nästa vecka.
Det blir då antingen slutet av vecka 33 eller början av vecka 34.
På ett sätt känns det lite tidigt, samtidigt som jag verkligen längtar tills den här graviditeten är över, för det har varit en mardröm mer eller mindre från första dagen.

Han säger att läget inte har försämrats, men antagligen ökar risken att något händer med Matildes hjärta ju mer tid som passerar, och då vågar dom inte vänta för länge.


onsdag 19 oktober 2011

Om en vecka?


Idag var det dags för "flussometria" igen. Det är en undersökning med ultraljud där dom kollar bebisarnas hjärtan och blodflöden, och då framför allt Matildes eftersom hennes hjärta jobbar hårdare.
Förra veckan pratades det om ytterligare 3, kanske till och med 4 veckor i magen men idag hade den tiden förkortats avsevärt, för doktorn sa:
-Jag hoppas att vi inte behöver ta ut dom ännu på en vecka/10 dagar.

Vilket jag uppfattar som att det inte är riktigt så stabilt som det varit längre, och att det finns risk att vi blir föräldrar lite när som helst nu.....

Sen kan man aldrig riktigt veta, det gäller ju alltid den där balansen mellan antalet veckor och risken att ha kvar dom i magen, men just nu såg det tydligen ut som att det närmar sig lite fortare än vad han hade tänkt och hoppats på.

Nåja, den som lever får se....

fredag 14 oktober 2011

Inte ett gram...

Igår var det dags för ultraljud igen och det var inte så upplyftande... Klara har vuxit ungefär 300 gram igen så nu väger hon 1 kg och 800 gram. Matilde däremot har inte gått upp ett endaste gram på 2 veckor och väger fortfarande 900 gram, nästan 1 kg mindre.
Det finns inget man kan göra mer än att hoppas att situationen inte försämras ytterligare inom dom närmaste 3 veckorna eftersom det skulle vara väldigt riskfyllt att tvingas ta ut dom just nu. Imorgon kompletterar vi 32 veckor och fram till vecka 35 räknas det som kritisk period...

Hjärtljuden och blodflödet var ganska stabilt fortfarande, men det kan som sagt ändras väldigt snabbt, särskilt som Matilde inte har vuxit något och hennes hjärta måste arbeta hårdare....

söndag 2 oktober 2011

Tillväxt

Igår gjordes ett nytt ultraljud för att kontrollera Matildes och Klaras hjärtan och blodflöden. Läget är fortfarande stabilt och båda två har gått upp 300 gram så nu väger Matilde 900 gram och Klara 1500 gram. Matilde är i alla fall inte bara hälften så stor längre vilket känns bra.

Varje dag kontrolleras tjejernas hjärtrytm både morgon och kväll. Om Matildes rytm plötsligt blir långsammare eller snabbare vet man att något börjar vara galet och man kan vidta åtgärder. Läkaren säger att det kan ske från en dag till en annan, så helt lugn känner jag mig inte trots täta kontroller, men jsälvklart mycket lugnare än om jag hade varit hemma.

Jag är fortfarande under utredning för att se om jag har graviditetsdiabetes. Det mäts både före och efter måltider samt vid midnatt och jag får insulin 3 gånger om dagen.

Just nu delar jag rum med en typ 50-årig kvinna med en grym hosta och hennes bebis samt en tjej som är i vecka 24 och har sammandragningar (som kanske inte är det, utan kanske beror på att hon inte varit på dass på ett tag)....

tisdag 27 september 2011

Veckokontroll

Idag gjorde läkaren som lade in mig en ny kontroll med ultraljud. Läget är oförändrat sedan förra veckan men det kan ändras från dag till dag så det blir fortsatta dagliga kontroller så som det varit hittills.
Dom kommer och lyssnar på hjärtljuden 2 gånger om dagen. Matildes hjärta brukar vara svårt att hitta, dels för att hon är så liten och dels för att hon verkar ha lagt sig i en "svår" position för tillfället. Damen som kollade igår kväll och idag på morgonen skickade iväg mig på ett snabbt ultraljud både igår och idag för att hon inte hittade det.


onsdag 21 september 2011

En vanlig dag på sjukhuset....

Jag är sedan i lördags inlagd på sjukhus i Catania, men jag ska ta alltihop från början...

Efter senaste besöket hos gynekologen kändes det inte så värst tryggt med att vi skulle vänta 3 veckor tills nästa ultraljud efter det jag läst om TTTS (twin to twin transfusion syndrome) så jag kontaktade det enda centret här i Italien som gör ingreppet som kan rädda barnen. Jag ringde dit och fick direkt prata med en barnmorska som ville att jag skulle skicka alla uppgifter från senaste ultraljudet tillsammans med bilderna.
Samma eftermiddag fick jag svar där hon skriver att hon tycker att jag ska kontakta en läkare här i Catania för ett andra utlåtande och för ytterliga undersökningar som inte hade gjorts tidigare för att vara mer säkra på om det verkligen är TTTS innan jag börjar fundera på en resa upp till Milano. Jag fick till och med mobilnumret till läkaren.

Jag ringde direkt (torsdag eftermiddag) och fick tid lördag kl 10 på gyn-avdelningen på sjukhuset Cannizzaro i Catania. Vi fick vänta ganska länge men när det väl var vår tur bad han om ursäkt att han låtit oss vänta, men eftersom det är ett ganska speciellt fall så ville han ta oss sist, för att inte känna sig stressad av att det var kö utanför.

Vi var där inne i 2 timmar, varav nästan 1 timme var ultraljudsundersökning, han kontrollerade verkligen ALLT. Sedan satte vi oss vid skrivbordet och han förklarade massor av saker väldigt ingående, ritade teckningar och kollade hela tiden så att vi hade förstått.
Han tror inte att det är TTTS eftersom vissa viktiga symptom inte finns (som att det ena barnet i så fall skulle haft flera liter mer fostervätstka), vilket i och för sig är bra, men situationen är fortfarande allvarlig eftersom Matilde ger all näring till Klara kort sagt.

Läkaren ville lägga in mig direkt för att hålla situationen under kontroll. Om jag förstod det rätt så är det ungefär såhär:
Det viktiga är balansen mellan antalet veckor och risken för flickornas hälsa. Ju fler veckor man kan ha kvar dom i magen utan att risken för flickorna ökar desto bättre.
Han sa att om vi kan hålla dom 2 veckor till så är det bra, om vi kan hålla dom 4 veckor till är det ännu bättre.
Jag kommer alltså antagligen att vara kvar här på sjukhuset tills jag inte är gravid längre, och vi förhoppningsvis har blivit minst en, helst 2 till i familjen.

Nu har dom precis varit här och lyssnat av hjärtljuden och båda har bra rytm än så länge. Jag antar att det ska göras ett ultraljud nu i dagarna också för att kolla hjärtan, tillväxt och så vidare.

Dagarna är går ändå någorlunda fort. Jag ligger på ett rum för 3 och oftast är det nyblivna mammor som ligger här. Det händer något mest hela tiden under dagtid och mellan kl 15-17 är det besökstid.
Det är kvällarna som är långsamma och man får inte mycket sömn på nätterna när man är omgiven av nyfödingar på alla håll och kanter...

Kl 5:30 Nattgänget kommer och kollar blodtryck och febertemperatur

Kl 8.00 Frukost ( en kopp te och några torra skorpor med marmelad)

8.30 Läkarna går ronden

Under förmiddagen: Jag får två sprutor, dels den jag alltid har tagit dels den som ska göra så att flickornas lungor utvecklas fortare fall det skulle bli så att dom måste födas tidigt. Hjärtljuden kontrolleras.

13:00 Lunch

15-17 Besökstid

19.00 Middag

onsdag 14 september 2011

Som en riktigt dålig såpa...

Det här börjar verkligen likna en riktigt dålig såpa... ni vet en sån där där det bara händer nya, nästan osannolika saker hela tiden och man måste vänta på nästa avsnitt för att få reda på hur det går?
Bara det att det här är på riktigt... fastän det börjar bli så mycket att man knappt kan tro att det kan vara sant...

Vi var hos ultraljudsläkaren i måndags igen, på den privata kliniken, och det hon hade tyckt sig se på Klaras hjärta verkade ha varit en synvilla (möjligen orsakad av sämre UL-utrustning på det andra stället), men hon vill ändå att vi går till en specialist som kontrollerar bådas hjärtan, eftersom hon "bara" är en vanlig ultraljudsläkare. För övrigt så är det i stort sett standard att man gör en sådan koll när mamman är äldre än 35 år.

Det faktum att Matilde inte växer som hon ska, och är 3 veckor mindre (eller ett halvt kilo) än Klara tror hon beror på något som heter TTTS - Twin to Twin Transfusion Syndrome, vilket innebär att den ena tvillingen tar all näring utan att lämna särskilt mycket kvar till den andra. Jag har läst om det tidigare, att det är en av dom risker som finns med enäggstvillingar, men hade inte förstått att det är ganska allvarligt...

Igår kväll var vi hos gynekologen för att visa upp alla dom senaste resultaten och då pratade vi mer om TTTS. Om inget görs riskerar man att båda tvillingarna dör, men det enda man tydligen kan göra är att ta bort tvillingen som växer för snabbt och hoppas på att den andra överlever...
Jävligt nedslående besked skulle jag vilja säga... Och som vanligt vet vi inget mer just nu. Ett nytt ultraljud ska göras om 3 veckor, och om inte Matilde har satt igång att växa till sig lite då så antar jag att vi måste ta ett beslut...

Som om det inte räckte så bra som det är, så visade det sig också att min glukoskurva som jag gjorde förra veckan eller när det var (tiden börjar flyta ihop...) inte är bra. Jag har troligen graviditetsdiabetes och ska nu göra ett nytt test på sjukhuset i Messina för att få fram fler värden och utefter dessa en diet att följa. Det var iofs något som enligt gynekologen kan hjälpa Matilde på traven en aning...

Det enda positiva med besöket igår är att jag från och med nu slipper sprutan som jag fått i rumpan var tredje dag i 4-5 månader. Sååå skönt! Dels för att det stör mig massor att jag alltid måste ringa och be någon om hjälp med sprutan och dels för att min rumpa börjar se ut som värsta månlandskapet. Istället för sprutan ska jag ta tabletter, vilket ju är något enklare faktiskt.


fredag 9 september 2011

Nästan bara mindre bra nyheter...

I onsdags var vi hos blodspecialisten och idag har vi varit på ultraljud, men det finns inte så mycket skoj att berätta...
Värdena som blodspecialisten kollar har gått upp litegrann, så en ny koll ska göras om 2 veckor ungefär. Om värdena går upp ytterligare är det risk för blodproppar igen, vilket var anledningen till att Nicholas dog...
Hos ultraljudsläkaren fick vi ett besked som var lite hoppfullt, men 2 andra som inte är så värst bra..
Det hoppfulla är att inget har försämrats när det gäller Klaras hjärna, det har stannat där det var och det tillsammans med att resultaten från fostervattensproven är väldigt bra ger hopp om att det kanske inte kommer att vara några direkt allvarliga problem. Svårigheter med motorik och inlärning, att hon kommer att ligga efter andra barn i samma ålder med utvecklingen, kanske kommer hon att ha dyslexi, men i sammanhanget ändå småsaker. Har vi riktig tur kommer man inte ens att märka någon skillnad förräns barnen är 4-5 år gamla.

Den ena dåliga nyheten är att ultraljudsläkaren såg något på Klaras hjärta som hon inte gillade. Hon verkade inte direkt orolig, men något ser inte ut att vara som det ska och det ska kontrolleras av en specialist.

Den andra dåliga nyheten är att Matilde som hittills verkat kärnfrisk knappt får någon näring (Klara tar det mesta) och därmed inte växer som hon ska. Klara följer tillväxtkurvan till punkt och pricka och väger cirka ett kilo, men Matilde väger bara ett halvt kilo och är storleksmässigt som om hon vore 3 veckor yngre än Klara....

På måndag kväll ska vi träffa läkaren igen, men då på en privat klinik där det finns bättre och mer avancerad utrustning, så att hon kan se bland annat Klaras hjärta bättre. Hon ska också ringa en kollega på ett hjärtcenter och försöka få en tid åt oss där så snart som möjligt, samt kontakta ett center i Catania som tydligen bara tar emot tvillinggraviditeter och därför är bättre rustade att ta itu med problemen som upptäcktes idag.

Så nu sitter vi här och bara väntar igen... Må helgen gå fort...

måndag 5 september 2011

26 veckor - allt på en gång

26 veckor

Äntligen har september kommit och allt återgår till sin ordning, allt fungerar som det ska igen och alla kliniker och mottagningar är öppna. Det innebär i och för sig att det blir fullt upp den här veckan.
Idag har jag varit och tagit blodprover för att kolla om jag har graviditetsdiabetes... Det var inte särskilt skoj. Det är 3 olika blodprov tagna med en timmes mellanrum och man får varken gå där ifrån eller äta något emellan. Nu är jag ganska morgonpigg, så jag tycker att labbet är lite slött som inte öppnar förrän kl 8, jag var ju hungrig redan då och kom inte hem förrän halv tolv.. Känner mig fortfarande lite konstig faktiskt.
Direkt efter det första blodprovet fick jag dricka 2 dl glukos (heter det så på svenska? Riktigt sockrig dricka, lite som att dricka flytande sirap) vilket gjorde mig lite illamående och ganska yr eftersom jag i vanliga fall inte äter särskilt mycket socker alls... Sen kollar man kurvan vid två tillfällen med en timmes mellanrum...

På onsdag ska vi till blodspecialisten i Catania, det är nog nästan 2 månader sedan vi var där sist eftersom han också varit på semester hela augusti och det tydligen inte finns någon annan som kan hoppa in...

På fredag är det dags för ett nytt ultraljud igen, enligt gynekologen kan det eventuellt vara så att det går att utläsa något mer om hur det egentligen står till med Klara, och det vore ju skönt om det går att få reda på mer information.

Den senaste veckan har det inte varit roligt alls att vara gravid. Jag har fått en halsbränna nattetid som nästan får mig att kräkas, det har varit väldigt varmt och jag vaknar 2-3 gånger för att jag behöver gå på toa (sååå skönt att slippa det gamla badrummet nu!). Dessutom blir det obekvämt och gör ont lite här och där efter en stund så jag måste hela tiden vända och vrida mig för att ligga bekvämt...
Inte så konstigt kanske att jag varit väldigt trött och inte särskilt social och trevlig av mig?


måndag 29 augusti 2011

Provresultat fostervattensprov och lite annat

Tjugofem veckor


Vi har nyss varit hos gynekologen för att visa upp dom senaste resultaten, däribland det definitiva resultatet av fostervattensproven som äntligen kom i slutet av förra veckan.


Fostervattensproven är helt "perfekta", rent kromosomiskt är både Klara och Matilde så friska som man bara kan vara. Faktum kvarstår dock att Klara saknar vissa viktiga delar, men i och med att hon är frisk kromosomiskt så är risken i alla fall något mindre att det skulle vara så allvarligt som den där otrevlige läkaren i Catania sa. Vi kommer inte att veta hur det egentligen är med den saken förrän efter att dom har fötts, men det känns i alla fall skönt att risken är mindre att hon bara skulle vara en "grönsak" i och med att det inte finns några kromosomrubbningar.


En annan sak som vi fick reda på genom fostervattensproven är att flickorna är genetiskt identiska, alltså enäggstvillingar... Det har ju varit en del olika bud på den fronten, men nu är det bekfräftat att det är så.


Mina blodprover såg i stort sett bra ut, förutom att jag har lite ont om järn och lite andra vitaminer, det åtgärdas med lite mera tillskott. Jag får inte anstränga mig nåt särskilt, eller typ inte alls, fick till och med ordinerat medel för att gå på dass för att jag inte ska få för mig att ta i... ;o)


Det har inte satts något datum för kejsarsnittet ännu, men istället för den 6:e december som det var sagt innan vi ens visste att det var tvillingar så siktar gynekologen nu på mitten av november. Känns lite skönt att det troligen blir några veckor mindre av väntan, dels för att jag är nervös att något ska hända innan dess och dels för att det redan nu börjar bli lite tungt.
Nu har vi i och för sig haft extremt varmt dom senaste 10-12 dagarna (40 grader i skuggan) och det hjälper ju inte ett dugg, men det ska bli svalare nu dom närmaste dagarna och i mitten av september brukar det första regnet komma, så då blir det nog lite lättare igen.










tisdag 16 augusti 2011

Jag är rädd...



Vi har bestämt oss.


Det blir inget ingrepp (abort av Klara). Dels beror det på omständigheterna. Den lagliga rätten försvinner på söndag när graviditeten varat 24 veckor, och vi vet inte tillräckligt för att ta ett sånt stort beslut, och vi kommer inte att få reda på mer heller under den här veckan eftersom i stort sett hela Italien har semester.


Men mest beror det på att vi inte klarar av att riskera Matildes (som verkar vara helt frisk) liv. Risken är enormt stor (40%). Hur skulle man ens överleva om det gick åt helvete?


På ett sätt känns det väldigt skönt att omständigheterna gör att vi egentligen inte behöver bestämma, inte behöver säga ja eller nej, att lagen och tiden är emot ett ja till ett sådant ingrepp. Att slippa bestämma det själv. Samtidigt är jag rädd.


Jag är rädd varje dag. Jag är rädd att något ska hända, så som det gjort dom andra två gångerna. Att det inte blir några barn alls.


Jag är rädd att Klara ska vara allvarligt skadad. Jag är rädd att hon ska vara så allvarligt handikappad som den extremt otrevlige ultraljudsläkaren sa att hon kommer att vara. I stort sett bara en grönsak som inte klarar något över huvudtaget själv. Om det är så är det nästan så att jag önskar att hon inte kommer att vara klar i huvudet, så hon slipper känna hur folk tittar, hur folk behandlar henne annorlunda. Hur folk pratar över huvudet på henne.


Läkaren som gjorde fostervattensprovet var lite mer positiv, lite försiktigt optimistisk sådär.. Sa att det inte alls är säkert att det kommer att vara så allvarligt om det inte finns några kromosomrubbningar, och det finns det ju inte. Jag försöker leva på det hoppet, men ibland trillar jag igenom. Känner mig ledsen, orolig och stressad...


Jag är rädd för hur det blir med Matilde om nu Klara skulle vara så allvarligt handikappad att hon kräver i stort sett all vår uppmärksamhet. Matilde har ju rätt till all tid, all kärlek och all uppmärksamhet hon också...


Jag är rädd för en massa andra saker också... för svärmor och svägerskan till exempel.. Jag inser ju att jag kommer att behöva hjälp. Förmodligen massor av hjälp, men jag vill inte ha andra människor här hela tiden. Vill inte att andra lägger sig i... har synpunkter och åsikter om allt från vad barnen ska ha för kläder på sig till hur man byter blöja... Det är väl egentligen mest synpunkterna.. diskussionerna...

tisdag 9 augusti 2011

Tjugotvå veckor

Tjugotvå veckor och några dagar...



Vi har fått preliminärt besked på fostervattensprovet och enligt det finns det inga kromosomrubbningar. Det känns bra. Eventuellt får vi reda på mer på torsdag.







torsdag 4 augusti 2011

Väntar på besked...


Igår var vi i Catania och gjorde fostervattensprov. Det blev en lång väntan igen och jag tyckte det gjorde ganska ont när nålen stacks in. Jag trodde att man skulle sticka 2 gånger, men istället så gick man igenom huden en gång och flyttade sen runt nålen för att ta prover från båda fostersäckarna... Lite obehagligt, men ändå bättre än två stick tyckte jag... (Sen kan man ju tycka att dom borde tillhandahålla lite mer än bara en papperstuss för att torka bort all jodlösning dom smetade in magen med... men det är en annan historia...)

Det tar vanligen 3 veckor att få svar på fostervattensprov, men vi kommer att få ett preliminärt besked i början av nästa vecka.

Den här läkaren, liksom den vi träffade i förrgår, var helt övertygad om att det är enäggstvillingar, något som alla andra läkare vi har träffat har sagt att man inte kan veta säkert, men att det ändå mest troligt är tvåäggstvillingar... Lite förvirrande minst sagt.. Jag fick i alla fall reda på att även det andra barnet är en flicka, han såg det på ultraljudet också, utöver att vara säker på att det är enäggs...

Läkaren som gjorde fostervattensprovet var också något mer positiv än läkaren som gjorde ultraljudet i förrgår. Han sa att om det inte finns några kromosomrubbningar finns det ändå en möjlighet att Klara skulle kunna leva ett ganska bra liv, att det inte alls är säkert att hon skulle ha alltför många grava handikapp... Man kan dock inte veta hur allvarligt det kommer att vara i förväg, det är något man märker varteftersom barnet växer. Ofta märks ingen större skillnad mot andra barn dom första åren, bortsett från att man kanske måste genomgå en eller annan operation, bland annat för att sätta in ett dränage i huvudet för att leda bort överflödig vätska som bildas...

Han sa också att vi är ganska sent ute, att det inte alls är säkert att alla undersökningar och procedurer som måste göras hinns med innan det blir förbjudet enligt lag att göra några ingrepp alls...
I så fall är det ju inget att fundera över, då har vi inget val, då får det bara bli som det blir...

Om det visar sig att Klara kommer att ha många grava problem med både fysisk och mental hälsa, men att Matilde är helt frisk blir det väldigt svåra beslut att ta...
Om man gör en abort på bara det sjuka barnet är risken upp till 40% att man mister även det friska barnet.
Om man behåller båda, och det visar sig att Klara har oändliga behov av extra stöd och hjälp, av sjukhusvistelser och behandlingar och operationer, och inte skulle kunna ha ett någorlunda värdigt liv, då känns det som att det inte skulle vara ett bra liv för Matilde heller, som skulle hamna så väldigt mycket i skymundan för sin systers behov, kanske behöva spendera mer tid hos släktingar än hemma, aldrig få full uppmärksamhet från oss...

Jag känner att vi inte har fått tillräckligt med fakta dock, jag skulle vilja sitta ner i lugn och ro med någon som kan förklara allting i detalj, vilka riskerna är, hur stora möjligheterna att Klara kan ha bara lindriga besvär, alternativt hur stora kan problemen vara och så vidare och så vidare och så vidare....

tisdag 2 augusti 2011

Livet är så jävla orättvist...

I lördags ringde gynekologen efter att ha pratat med ultraljudsläkaren som vi var hos i fredags. Hon försökte på tag på henne när vi var hos gynekologen men lyckades inte, och ultraljudsläkaren hade glömt att skicka med följebrevet med sina misstankar.

Vi trodde ju att det "bara" var corpo calloso som saknades, men det visade sig att hon hade misstankar om att det var värre än så, därför bokade vår gynekolog in oss hos en specialist i Catania med en annan sorts ultraljudsutrustning med vilken man kan se bättre.

Vi var där idag och det visade sig att flickan saknar inte bara corpo calloso, utan även lillhjärna och delar av hjärnbalken. Detta kallas för Dandy Walkers syndrom och medför oerhört grava handikapp samt mental efterblivenhet.
Vi har bestämt oss för att byta hennes namn. Det andra namnet vi redan hade bestämt om det skulle vara två flickor är Klara. Klara på italienska blir Chiara, vilket betyder ljus. Vi tycker det passar bättre när nu situationen är som den är.

Det finns i stort sett inget hopp alls att Klara skulle kunna leva ett värdigt liv. Att födas med det här syndromet innebär många olika handikapp, inte bara problem med motorik och inlärning. Det skulle innebära ett liv fyllt av operationer i hjärnan, på hjärtat och en hel del annat, samt ett ganska kort liv.

Det är vanligt att i samband med Dandy Walker så förekommer även kromosomförändringar, och risken finns att även det andra barnet har det, även om det andra barnet har alla vitala delar rent fysiskt. Därför kommer vi imorgon att göra ett fostervattensprov för att få reda på om även det andra barnet har problem.

Om det andra barnet är friskt måste man bestämma om vad man vill göra med det sjuka barnet. Man kan abortera bara ett barn, men det innebär dock tyvärr även en ökad risk för att man mister det friska barnet.

lördag 30 juli 2011

Ultraljud vecka tjugo

Igår var det dags för ultraljud nr 2 (eller tre om man räknar med att vi fick göra om det första). Den här gången var vi på en klinik i Messina för att göra det, hos en läkare som vår gynekolog rekommenderat.
På det här ultraljudet så mäter man i stort sett allt på bebisen, från höftben till njurar, för att kolla om allt är okej.
När det är två så kallas bebisarna för foster 1 och foster 2. Foster 1 är bebisen som ligger längst ner.

Foster 1 är enligt tillväxtkurvan 1 vecka mindre än foster 2 och väger 104 gram mindre, vilket är helt normalt och ingenting att oroa sig för. Alla värden och mått var normala och likaså hjärtslagen. Vad det är för kön fick vi inte reda på. Han eller hon ville inte visa sig.

Foster 2 är en flicka som heter Matilde. Även Matilde hade helt normala mått för sin ålder och hjärtrytmen var bra. Det kan eventuellt vara så att hon kommer att ha ett litet handikapp som innebär att hon kommer att ha det lite svårt med motoriken, att det tar lite längre tid innan hon lär sig sitta, stå och gå och så vidare, men det är inget vi vet säkert förräns om en månad, när vi gör nästa ultraljud och man kan se lite bättre.
Man kan om man vill gå till en specialist för att få klara besked, men eftersom det inte går att göra något åt det OM det nu är så, så har vi tillsammans med gynekologen bestämt att vi väntar en månad och ser hur det ser ut då.

Vi är inte oroliga, för det kan mycket väl vara så att det inte är något alls, och om det är något så är det ändå ett ganska lindrigt handikapp. Vi har dock bestämt oss för att inte berätta det för Peppes familj och våra vänner här på ön, för OM det är så så vill vi inte att hon ska behandlas annorlunda än sitt syskon, vilket det lätt blir om andra vet om det. Det är ju i så fall inget som kommer att märkas förrän tvillingarna är omkring året och vi vill inte att hon ska "diskrimineras". Det var faktiskt Peppe som tänkte på det, och jag håller med. Det blir nog väldigt lätt så annars.

söndag 24 juli 2011

Tjugo veckor

Halvvägs...
På fredag är det ultraljud...

onsdag 20 juli 2011

Tänk om man kunde....

Tänk om man kunde ta ut bebisarna ur magen och låta dom växa till sig i kuvöser på sjukhuset under ständig läkarkontroll istället... Så mycket lugnare jag hade känt mig då...

Jag litar inte på min kropp. Den säger inte till när något är fel. Det första barnet bara dog och det var först efter en vecka, på ett inplanerat ultraljud som det upptäcktes att det inte fanns några hjärtslag kvar i magen. Det var i vecka 23 och ännu hade jag inte börjat känna några regelbundna rörelser, bara nån gång ibland och väldigt svagt. Jag mådde hur bra som helst. Inget illamående, inga smärtor. Ingenting. Bara en enorm chock när läkaren blev allvarlig och sa att jag måste läggas in.

Med Nicholas fick jag ont i magen. Först bara lite, sen mer och mer. På sjukhuset sa dom att det inte hade spelat någon roll om vi kommit in tidigare, för när det började göra bara lite ont var det redan försent. Inga andra tecken på att något var på väg att gå fel fick jag. Kroppen sa inte till förräns inget kunde göras.

Om min kropp hade varit lite mer samarbetsvillig, om den hade talat om för mig när något är på väg att gå fel, om den hade gett mig tid att ta mig till sjukhuset så att läkarna kan göra allt dom kan för att rädda bebisarna, då hade jag inte känt så här... men nu gör den ju inte det...

Tänk om man kunde.... men det kan man ju inte... Inte än på några månader i alla fall...

måndag 18 juli 2011

Nitton veckor

Nitton veckor plus en dag, det blev inte av att vi tog en bild igår som vi brukar.
Jag känner att det rör på sig därinne, men inga riktiga sparkar ännu....

fredag 15 juli 2011

Inga förändringar

Idag har jag varit i Catania hos blodspecialisten och tagit blodprov igen. Det var inga större förändringar så vi fortsätter med samma spruta och samma dos som tidigare.
Han ville att vi skulle ses igen i slutet av augusti men det vägrade jag, det är alldeles för lång tid för att det ska kännas tryggt.
Det är ju inte så att min kropp låter mig veta att något är på väg att gå åt skogen, och ju längre vi kommer i graviditeten desto oftare vill jag kolla dessa värden... Det blev ingen ny tid bokad men vi ska ringa första dagarna i augusti.

söndag 10 juli 2011

Arton veckor


Arton veckor idag... Tycker inte det har hänt så mycket dom senaste två veckorna, snarare ändrat form än blivit större...

fredag 8 juli 2011

Besök hos gynekologen

I tisdags var det dags för ett besök hos gynekologen i Messina för att visa upp provresultat.
Resultatet av tritestet var helt okej tyckte hon men på dom vanliga blodproven som man gör varje månad var det lite lågt på vissa vitaminer och på järn, så jag fick ytterligare en sån tablett att ta varje dag.

För första gången gjorde hon en undersökning och vi fick lyssna på hjärtljuden. Jag tyckte den övre bebisens hjärtljud var lite långsamma, men hon såg inte särskilt bekymrad ut så det var nog okej.

Nästa ultraljud ska göras i första veckan i augusti.

lördag 25 juni 2011

Blir lite bortskämd...

Snart får jag inte göra något alls själv... Igår var svägerskan här och städade av hela huset, idag var svärfar här och städade lite ute och frågade om jag hade nån tvätt han kunde ta hem till svärmor... och påpekade nogsamt att jag måste ringa när jag vill ha hjälp med något, annars kommer inte svärmor, och att jag måste ta hjälp och inte göra tyngre saker...
Skönt på ett sätt, men det har inte ens gått 4 fulla månader ännu, jag kommer att bli fruktansvärt uttråkad om jag inte får göra något alls själv...

Just nu mår jag bra, förutom att jag lider av att det blivit ganska mycket varmare dom senaste dagarna, jag håller mig inne och tar det lugnt och vilar ganska mycket. I förrgår var det inte så jättebra, jag hade känt mig lite sisådär rent allmänt, både pulsen och blodtrycket hade gått ner en hel del och jag tyckte att magen var mindre och dessutom hade jag gått ner lite i vikt. Jag blev lite desperat och Peppe inte så lite desperat, så det blev en tur till akuten för en koll.
barnmorskan kollade först att livmodertappen var stängd och att allt såg bra ut där och sedan gjorde hon ultraljud och båda bebisarna såg ut att må bra, så nu känner vi oss lugna ett tag framöver igen.

Igår kväll kände jag två små, små puffar, och det lugnar en hel del. Nu vill jag bara att dom ska börja sparka ordentligt och gärna med jämna mellanrum, för då kommer jag att känna mig mycket lugnare än nu, när man knappt känner något alls.

torsdag 23 juni 2011

Nup-testet är klart


Igår var vi i Messina och tog det sista blodprovet i det som kallas tritest här i Italien (nup och kub i Sverige) och nu på morgonen fick jag resultatet via email.

Åldersrisken är 1:160 , vilket är ungefär 0.62 procent
Total risken är 1: 660, vilket är ungefär 0.15 procent

och då har ändå läkaren som gjort testet använt måtten på nackuppklarningen från det första ultraljudet, som enligt vår gynekolog var helt åt skogen. På det nya ultraljudet som vi gjorde på sjukhuset var dom värdena mycket lägre, vilket också hade resulterat i ännu lägre procentuell risk.

Både jag och Peppe är ändå nöjda med resultatet, för en risk på mindre än 1 procent är ju i slutänden nästan ingen risk alls att något av barnen skulle ha downs syndrom eller andra kromosomavvikelser.
Vi är dessutom båda överrens om att inte göra fostervattensprov, eftersom risken att något går fel är mycket större när det är tvillingar än när det bara är ett barn.

söndag 19 juni 2011

Femton veckor

Idag har det gått 15 veckor....
Det här linnet fick en kort sommar i år, för nästa gång det har blivit tvättat, torkat och vikt lär det väl räcka typ till naveln om magen fortsätter att växa i den här takten ;o)

Fin gåva

Vi har en besök från Sverige här just nu, dom hade med sig en fin liten present.
Det är en bola, ett gravidsmycke.
Så här står det på lappen:
"Den mexikanska bolan är ett vackert smycke för gravida. Inuti smycket finns en liten xylofon. På den dansar en boll runt och avger ett speciellt svagt ljud när kvinnan rör sig. Smycket bärs långt ner på magen och från cirka 20:e graviditetsveckan kan barnet i magen höra och känna igen ljudet. Det magiska rogivande ljudet lugnar bebisen under graviditeten och efter födelsen känner barnet igen ljudet och blir lugn av det.

lördag 18 juni 2011

Besök hos blodspecialisten

Igår var det dags för besök hos specialisten på trombofili och andra blodrelaterade sjukdomar igen. Det var massor av folk där och i stort sett hela förmiddagen gick åt. Först får man vänta på sin tur för att komma in, och i vanliga fall brukar han låta barn och gravida gå före i kön, men igår var det väl så rörigt ändå att det inte blev så... Efter att ha lämnat blodprovet får man vänta ungefär en timme innan resultatet kommer och då får man komma in igen.
Den här gången var Peppe med, oftast åker jag ju hit med tvillingamman, men hon hade ingen barnvakt så Peppe tog ledigt och åkte med.
Resultatet var helt okej och jag ska fortsätta en månad till med samma dos och samma medicin innan vi gör en ny kontroll.

Efter besöket åkte vi till ikea en sväng och kikade lite. Köpte inte så mycket, mest lite kaviar och knäckebröd och sånt ;o)

tisdag 14 juni 2011

Inte ett rätt...

Den där ultraljudsläkaren som vi hos först hade tydligen inte rätt nånstans alls...
Ikväll har vi varit hos gynekologen och visat upp det nya ultraljudet som vi gjorde på sjukhuset i Messina och nu var hon mycket lugnare, för måtten på nackuppklarningen var 1 mm på båda bebisarna, vilket är mycket bättre än måtten som vi fick på det första ultraljudet.
Dessutom sa ju den första ultraljudsläkaren att det var enäggstvillingar, men det är det inte, det är tvåäggstvillingar och kan därmed bli lite vad som helst, två av samma kön, en av varje, två lika som bär eller två olika som dag och natt.

I övrigt såg allt bra ut. På fredag ska jag till specialisten i Catania igen och kolla värdena för koagulationen och på onsdag om en vecka ska vi ta det sista blodprovet i tritestet som ska visa på risken för downs syndrom och andra kromosomförändringar. Gynekologen var mycket nöjd med nackmåtten eftersom det kommer att sänka det slutliga resultatet rejält.
Nu spelar det i och för sig ingen roll vilket resultat vi får, för vi har redan bestämt att vi inte kommer att göra fostervattensprov i vilket fall som helst.

I början av juli ska jag ta nya blodprover, dom vanliga som man alltid tar när man är gravid och sen ska vi tillbaka till gynekologen igen.

Tills vidare ska jag ta en annan spruta var tredje dag som ska göra att allt blir lite mer avslappnat så det inte gör så ont i musklerna runt magen och som ökar något ämne som gör risken mindre att något händer... Jag hängde inte med där riktigt... Så imorgon blir det till att åka och sätta sig och vänta hos husläkaren igen för att få utskrivet ett recept...

fredag 10 juni 2011

Ultraljud/nup nr 2

Nu har vi varit på policlinico i Messina och gjort om ultraljudet med nup (nackuppklarning) som gynekologen inte var nöjd med.
Det var lite rörigt system, men nu vet vi hur det funkar till nästa gång. Vi hade fått tid kl 8.30 och kom ut därifrån kl 10....
Ultraljudsläkaren sa att båda bebisarna mår jättebra och att båda har ett mått på cirka 1 mm vilket är mycket lägre än resultatet vi fick på den privata kliniken, så nu vet jag inte riktigt vad jag ska tro, men alla mått är ändå inom vad som räknas som normalt så det är nog ingen fara med det.

En stor lättnad är det i alla fall att få höra att allt är bra. Läkaren sa att gynekologen antagligen bara är extra noga och ville dubbelkolla med tanke på vad vi varit igenom tidigare.

Lägger inte upp någon bild eftersom utskrifterna vi fick är riktigt bleka, man ser inte vad som är vad ändå...

onsdag 8 juni 2011

Första ultraljudsbilden

Här är den första ultraljudsbilden på tvillingarna. Den som ligger överst är nästan 1 cm längre från huvud till rumpa än den som ligger underst.
Ultraljudsläkaren talade om att det är en moderkaka och två fostersäckar, och sa att dom kommer att vara identiska (enäggstvillingar), men på alla sidor jag hittar om tvillingar står det att det inte går att veta säkert att det verkligen är så. Chansen att det är enäggstvillingar är så klart mycket större när det bara är en moderkaka, men det kan lika gärna vara tvåäggstvillingar.
Det enda sättet att veta säkert är tydligen att göra ett genetiskt test efter att dom har fötts...

Därmed kan vi heller inte vara säkra på att dom kommer att vara av samma kön, det visar sig väl vid ultraljud lite längre fram.

tisdag 7 juni 2011

Nup-testet

Idag har vi varit hos gynekologen för att visa upp dom senaste blodproverna och resultatet av ultraljudet med nackuppklarning. Blodproverna var bra, men jag ska börja äta järntabletter eftersom det är två bebisar och "dom kommer att suga blodet ur dig" som hon sa lite skämtsamt.

När det gäller nackuppklarningen så gillade hon inte måttet på den ena bebisen som var 2.2 mm och vill att vi gör om ultraljudet på sjukhuset (det var där jag inte själv lyckades boka, dom sa att dom inte gör det för "dom har problem", gynekologen som är ganska högt uppsatt på sjukhuset ska själv ringa och boka det imorgon och visa dom vad "problem" är). Hon tycker att det är för mycket och när vi gick därifrån var jag superorolig och började gråta så fort vi satt oss i bilen.
Nu när jag har pratat med en vän som är sjuksköterska och sökt information på nätet ser jag att upp till 3 mm är ganska normalt, och risken att barnet skulle ha Downs syndrom eller någon annan kromosomavvikelse är skitliten...

Fan vad less jag blir, kunde hon inte ha sagt det? Åtminstone gett oss lite siffror på hur stor/liten risken är? Man blir ju alldeles uppskakad troligen helt i onödan!!

lördag 4 juni 2011

Första ultraljudet

Igår var det så dags för det första ultraljudet. Jag var som alltid nervös men allt gick bra och allt såg helt normalt ut, även om vi fick oss en liten (eller ganska stor faktiskt) chock.
Ultraljudsläkaren frågade oss om vi visste om att det är två!!??!

Inte nog med att det är tvillingar, det är dessutom enäggstvillingar!!

måndag 30 maj 2011

Man kan bli galen för mindre...

Jag ringde nyss till kliniken där vi ska göra ultraljudet... Förra veckan sa dom att det kostar 75 euro, och att om man vill ha en eftermiddagstid så måste man ringa bara någon dag innan...
Så var tydligen inte fallet längre... Nu kostar ultraljudet 100 euro och en eftermiddagstid kan man få tidigast i nästa vecka... Då är det på gränsen till försent eftersom det är ett specialultraljud som man måste göra inom vissa datum i graviditeten...

Jag tror det heter NUP på svenska, dom mäter storleken på nacken, för att avgöra hur stor risken är att barnet har downs syndrom, tillsammans med olika blodprover... Utefter dessa resultat ska man sen bestämma sig för om man vill ta fostervattensprov eller ej...

Jag vill ju inte ens göra dom här proverna eftersom jag vägrar göra fostervattensprov...

Jävla skit...

söndag 29 maj 2011

12 veckor

Allvarligt... det är inte meningen att det ska synas såhär mycket vid 12 veckor... eller?
Dom andra två gångerna gjorde det i alla fall INTE det. Peppe börjar bli orolig att det är två ;o)

I fredags var vi i Catania igen hos specialisten. Värdena var lite höga men om jag förstod det rätt så betyder det att blodet är väldigt flytande och det är ju på sätt och vis bra... Jag ska i alla fall fortsätta med samma dos några veckor till och sen komma tillbaka för en ny kontroll.

Nu i veckan är det dags för första ultraljudet, jag vet inte vilken dag än, för dom kör med ett lite konstigt bokningssystem. Dom fyller på tider från morgonen, så vill man ha en tid på eftermdidagen måste man ringa och boka bara någon dag innan. Vi vill gärna ha en eftermiddagstid eftersom Peppe vill vara med och då slipper han ta ledigt från jobbet.

Dom senaste två veckorna har jag varit lite illamående men det verkar ha gått över nu, tröttheten börjar också ge med sig.

tisdag 10 maj 2011

Andra besöket hos gynekologen

Idag har vi varit hos gynekologen i Messina igen. Vi pratade lite om det här med tritest och fostervattensprov. Jag vill inte ta fostervattensprov egentligen, men Peppe vill att vi gör det, men nu när han fick reda på att det enda man ser är om det finns risk för kromosomförändringar kanske jag lyckas övertyga honom om att det inte är någon ide att göra det...
Hon tittade även på provsvaren från blodproverna som hon hade beställt, och alla värdena var bra sa hon.

På ett sätt blev jag lite besviken att hon inte gjorde någon som helst undersökning, jag hade åtminstone väntat mig att hon skulle lyssna på hjärtljuden, men å andra sidan så är det bra att hon inte överdriver med sådant, hade vi varit hos gynekologen som vi gick hos förra gången hade vi redan gjort 2 ultraljud... Lite onödigt kanske (inte minst med tanke på att det kostade 800 kr varje gång, hos Pizzo som vi går hos nu har vi hittills inte betalat ett öre).

I fredags var vi hos specialisten i Catania och tog nya prover. Det funkar som på många andra ställen, att man åker dit och sätter sig i väntrummet och väntar på sin tur, det går inte att boka tid, men numera får jag gå före för att jag är gravid. Förra gången gick det ju inte så bra för dom att ta blodprov, det stacks flera gånger i båda armvecken och på båda händerna... Så nu slog vi vad. Jag hade med mig 6 färska ägg och sa att om du klarar det på max 2 försök får du äggen, annars tar jag med dom hem igen.
Då lyckades han på första försöket minsann, nästa gång vill han ha en kyckling färdig att tillaga.... hmm...
Nåja, först tar vi blodproven och sen måste man vänta ungefär 1 timme. Då går jag och Carla och tar en fika, så det är inte bara trist och tråkigt att åka dit.
Värdena var i stort sett samma som för en månad sedan, innan jag började ta sprutorna, vilket betyder att om jag inte hade tagit sprutorna så hade värdena redan varit väldigt mycket för höga...

onsdag 27 april 2011

Första besöket hos gynekologen

Vi har precis kommit tillbaka från första besöket hos gynekologen i Messina. Det är lite tidigt att göra någon direkt undersökning, men vi pratade en hel del, både om dom tidigare graviditeterna, om samarbetet mellan henne och specialisten i Catania och om vilka undersökningar som behöver göras inom den närmaste framtiden.
Hon pratade även om det som vi redan vet, att ju äldre man är desto större är riskerna även för andra saker och hon ville att vi börjar fundera redan nu hur vi känner inför att göra ett fostervattensprov längre fram. Till skillnad från tidigare gynekologer var det inget hon pushade för, utan sa bara att det finns bara 2 personer som kan bestämma om ni ska göra det eller inte och det är ni. Det känns bra. Jag vill ju helst inte göra det, men vi får se längre fram vad olika provsvar pekar på.

Jag fick ett intyg på att det är en högriskgraviditet som jag alltid ska ha med mig. Dels så innebär det att jag slipper betala för mediciner, blodprover och ultraljud, men det kan ju vara bra att ha om man skulle råka hamna på sjukan av någon anledning också.

I och med att det är en högriskgraviditet så är det bestämt redan nu att födsel kommer att ske med kejsarsnitt och om inget händer längs vägen så blir det troligen den 6 december, alltså en vecka tidigare än egentligt beräknat datum. Om framför allt koaguleringsvärdena börjar se annorlunda ut kommer man dock att utföra kejsarsnittet tidigare av säkerhetsskäl...


Jaja, den som lever får se hur långt vi kommer den här gången...

fredag 22 april 2011

Nu är det bekräftat

Igår var jag iväg och tog ett blodprov för att bekräfta graviditeten på förmiddagen och redan efter lunch kunde jag ringa för att få resultatet. Lilla stickan från apoteket hade rätt och värdena var optimala för att vara i sjunde veckan.

På onsdag är det dags för det första besöket hos gynekologen.

Jag ska inte säga att det går bra med sprutorna. Det går. Punkt.
Jag brukar ta den vid 6-tiden på kvällen och redan vid 4 börjar jag oja mig inombords. Min mage ser redan ut som en färgpalett i grönt, gult och lila och jag har börjat ta i låren också...
En sak är säker, jag kommer INTE att visa mig i bikini i år ;o)

I övrigt mår jag ganska bra, har varit väldigt trött, men det beror nog också på att jag haft en elak hosta som gjort det svårt att sova.

onsdag 13 april 2011

Kan själv...

I lördags tog jag första sprutan helt själv, med Peppes chef som "kontrollant". Själv tyckte jag att det gick hyfsat bra, men chefen tyckte det gick sådär och sa att hon skulle komma tillbaka på söndagen... Hon dök aldrig upp så till slut tog jag sprutan själv i alla fall och nu har jag tagit den själv sedan dess.
Det är inte särskilt roligt, men det är inte roligare när någon annan gör det heller, så det är bara att bita ihop.
Jag har varit lite sur på sjukvårdssystemet dom senaste dagarna. Specialistläkarna skriver inte ut recept på mediciner, utan bara ett förtryckt papper med sin ordination. Man kan hämta ut medicinerna med det pappret, men då får man betala fullt pris för dom (mina kära sprutor kostar 80 kr styck, så det slipper jag helst).
För att få recept måste man således gå till sin husläkare. Här beställer man inte tid, utan man går bara dit och väntar på sin tur, vilket för det mesta tar runt 2 timmar... Jag var där i måndags men då kunde hon inte skriva ut receptet eftersom specialistens läkarkod saknades...
Om jag hade velat hade jag kunnat lämna en lapp igår med medicinens namn och läkarens kod, och sen hämta receptet idag, utan att behöva vänta 2 timmar, men eftersom jag inte hade fler sprutor hemma tyckte jag det var lika bra att vänta, annars hade jag behövt åka till apoteket igår kväll, tillbaka till läkaren idag och sen tillbaka till apoteket igen med recepten för att få tillbaka det jag lagt ut... suck..

Gynekolog
Först hade vi tänkt gå till en gynekolog här i Giardini Naxos, för att slippa ytterligare resor (måste ju åka till Catania minst en gång i månaden) men nu har vi bestämt oss för att gå till en gynekolog i Messina. Det är den gynekologen som hade hand om mig när jag låg på sjukhuset vid det senaste missfallet och även hon som höll i utredningen efteråt. Hon kan vara lite barsk och brysk, men det känns ändå rätt skönt att hon kan hela historien bakom, så att man slipper upprepa allt.
Vårt första besök hos henne blir den 27: e april.

lördag 9 april 2011

Full av hål...

Igår var jag hos specialisten i Catania tillsammans med Carla. Det skulle tas nya prover och bestämmas vilken medicin och dos jag ska ha...
Jag är ganska svårstucken, jag har liksom inget blod, men så illa som det blev igår har det aldrig varit förut. 3 personer som försökte, och nu ser jag ut som ett durkslag ungefär... Jag har hål (och blåmärken) lite överallt i båda armvecken, på handlederna och på händerna... Till slut fick dom i alla fall ut tillräckligt många droppar för att kunna göra testerna.

Vi väntar fortfarande på svar på ett av dom testerna som gjordes för ett tag sen. Det blodet ligger i frysen och väntar på något som ska blandas i blodet för att ge en reaktion... (kommer inte ihåg vad det heter) och det får dom tydligen hem igen runt den 15:e den här månaden.

Proverna som togs igår fick vi svar på efter en timme ungefär och nu ska jag ta en blodförtunnande spruta varje dag... Jag som hatar sprutor... dessutom är det sån där vätska som svider som attan....

Igår var Peppes chef här och gav mig sprutan, idag ska jag försöka själv, med chefen som "kontrollant". Hon säger att hon gärna kommer hit och ger mig sprutan varje dag, att det inte är något problem för henne... Men det är i ärlighetens namn ganska opraktiskt både för henne och mig att ha det så i 8 månader... Bättre att jag lär mig att ta åbäket själv...

Jag är väl medveten om att jag kommer att skratta och tycka att jag var löjlig när jag läser det här inlägget om nån månad ;o)

Om 3-4 veckor ska jag tillbaka dit och ta nya prover... hoppas jag har lite mera blod då ;o)

måndag 4 april 2011

Hjälp....?

Jag har kissat på en sticka från apoteket.
Det blev två streck.
Det betyder att det finns nån i min mage... (till 99% säkert).

Hjälp.... hur ska det här gå?

torsdag 27 januari 2011

Förberedande besök hos specialisten

I och med alla undersökningar som gjordes efter att Nicholas dog, har läkarna kommit fram till att jag har en sjukdom (eller mer som en defekt skulle man väl kunna säga) som heter trombofili. Det innebär att blodet koagulerar för snabbt och det finns risk att blodproppar bildas.
Det är i mitt fall inget allvarligt, inget jag har problem med i vanliga fall, men i kombination med en graviditet så kan det bli mycket farligt.
Därför har vi kontakt med en specialist på den här typen av sjukdomar på ett av sjukhusen i Catania, och igår åkte jag och Carla dit för att prata lite om vad som kommer att behövas göras om jag blir gravid.
Doktor Giuffrida är inte helt övertygad av dom tidigare undersökningarna som gjorts. Jag har enkel trombofili (bara ärvd av en förälder, inte båda) och mina värden är inte så väldigt mycket högre än normalt. Enligt honom BORDE inte det ställa till så stora problem som det har gjort...
Igår togs nya blodprov och på fredag nästa vecka ska vi dit igen. Det känns helt klart lite oroligt att han inte är helt övertygad, men å andra sidan så var det ju just blodroppar som Nicholas dog av, och det kommer att tas en hel del blodprov framöver om jag blir gravid igen. Allting kommer att kontrolleras mycket noggrant och mycket ofta.

Vi blev också rekommenderade en gynekolog här i Giardini Naxos som Doktor Giuffrida varit i kontakt med tidigare. Det känns viktigt att samarbetet mellan gynekologen och specialisten fungerar bra, så Carla ska ringa till gynekologen och förklara situationen och höra om hon är beredd att ta emot oss, och i så fall prata med Giuffrida nästa fredag när vi är där.

måndag 24 januari 2011

Vi har bestämt oss

Snart har det gått 2 år sedan Nicholas dog i min mage, bara 6 veckor innan beräknat förlossningsdatum. Sedan dess har det varit mycket tårar, mycket smärta och funderingar, och ännu fler undersökningar och kontroller.
Vi har pendlat mellan att aldrig mer vilja utsätta oss för risken att få missfall (det var andra gången, det första barnet förlorade vi i graviditetsvecka 23) och en stark vilja att ge fasen i alla risker och ändå försöka en tredje gång.
Livet behöver inte alls vara meningslöst bara för att man inte har barn, väldigt många människor lever innehållsrika och spännande liv utan barn, men på något sätt känns det ändå (för oss) som att något saknas.

Till skillnad från andra gången, så vet vi nu vad det beror på. Jag har en blodsjukdom som gör att blodet koagulerar för fort (trombofili), något som inte påverkar mitt dagliga liv, men som ställer till det under en graviditet. Med medicinering och extra kontroller minskar riskerna med 80%.

Efter mycket vånda och svår beslutsångest har vi nu bestämt oss. Vi kommer att försöka igen. Det känns innerst inne rätt att göra det, innan det blir försent (vi är inte purunga längre), samtidigt känner jag en rädsla och en oro för hur vi kommer att klara av det om det trots allt händer igen.
Resan kommer att vara fylld av specialistvård, särskilda och utökade kontroller och vanliga barnmorskebesök med allt vad det innebär.

Det får bära eller brista helt enkelt.