Förberedande besök hos specialisten

I och med alla undersökningar som gjordes efter att Nicholas dog, har läkarna kommit fram till att jag har en sjukdom (eller mer som en defekt skulle man väl kunna säga) som heter trombofili. Det innebär att blodet koagulerar för snabbt och det finns risk att blodproppar bildas.
Det är i mitt fall inget allvarligt, inget jag har problem med i vanliga fall, men i kombination med en graviditet så kan det bli mycket farligt.
Därför har vi kontakt med en specialist på den här typen av sjukdomar på ett av sjukhusen i Catania, och igår åkte jag och Carla dit för att prata lite om vad som kommer att behövas göras om jag blir gravid.
Doktor Giuffrida är inte helt övertygad av dom tidigare undersökningarna som gjorts. Jag har enkel trombofili (bara ärvd av en förälder, inte båda) och mina värden är inte så väldigt mycket högre än normalt. Enligt honom BORDE inte det ställa till så stora problem som det har gjort...
Igår togs nya blodprov och på fredag nästa vecka ska vi dit igen. Det känns helt klart lite oroligt att han inte är helt övertygad, men å andra sidan så var det ju just blodroppar som Nicholas dog av, och det kommer att tas en hel del blodprov framöver om jag blir gravid igen. Allting kommer att kontrolleras mycket noggrant och mycket ofta.

Vi blev också rekommenderade en gynekolog här i Giardini Naxos som Doktor Giuffrida varit i kontakt med tidigare. Det känns viktigt att samarbetet mellan gynekologen och specialisten fungerar bra, så Carla ska ringa till gynekologen och förklara situationen och höra om hon är beredd att ta emot oss, och i så fall prata med Giuffrida nästa fredag när vi är där.

Vi har bestämt oss

Snart har det gått 2 år sedan Nicholas dog i min mage, bara 6 veckor innan beräknat förlossningsdatum. Sedan dess har det varit mycket tårar, mycket smärta och funderingar, och ännu fler undersökningar och kontroller.
Vi har pendlat mellan att aldrig mer vilja utsätta oss för risken att få missfall (det var andra gången, det första barnet förlorade vi i graviditetsvecka 23) och en stark vilja att ge fasen i alla risker och ändå försöka en tredje gång.
Livet behöver inte alls vara meningslöst bara för att man inte har barn, väldigt många människor lever innehållsrika och spännande liv utan barn, men på något sätt känns det ändå (för oss) som att något saknas.

Till skillnad från andra gången, så vet vi nu vad det beror på. Jag har en blodsjukdom som gör att blodet koagulerar för fort (trombofili), något som inte påverkar mitt dagliga liv, men som ställer till det under en graviditet. Med medicinering och extra kontroller minskar riskerna med 80%.

Efter mycket vånda och svår beslutsångest har vi nu bestämt oss. Vi kommer att försöka igen. Det känns innerst inne rätt att göra det, innan det blir försent (vi är inte purunga längre), samtidigt känner jag en rädsla och en oro för hur vi kommer att klara av det om det trots allt händer igen.
Resan kommer att vara fylld av specialistvård, särskilda och utökade kontroller och vanliga barnmorskebesök med allt vad det innebär.

Det får bära eller brista helt enkelt.